Sando
Igår eftermiddag tog vi beslutet att låta vår älskade Sando få somna in...
Enligt vetrinären hade han troligtvis fått en propp som satt sig på balans sinnet.
Med rehabilitering hade vi i sinom tid kanske lyckats träna honom att gå helt själv igen,
men det skulle inte ha blivit den Sando som vi kännt...
Det hade inte vart ett rättvist slut på det femton år långa, förhoppningsvis lyckliga,
liv han fick leva.
Roger var med honom hela tiden, och då vet jag att Sando kände sig trygg!
Han dyrkade och litade på sin husse till 100%...
Själv tog jag mitt avsked här hemma innan han åkte in...
Jag tog lite foton,kelade med honom,sa till honom att jag älskade honom och
att han skulle se till å komma hem igen!
Så det kändes så självklart att vi skulle ta hem honom efteråt,
och inte till nån minneslund långt härifrån....
Vi hade våra duster ibland,han å jag...
Att jag kom på honom med å ligga i vår säng,
att han busade så han väckte hela huset, att han hoppades att all mat var till honom-även min,
att han var tvungen å ha en specifik plats för å skita-trots att han höll på å spricka,
att han alltid skulle snoka i mina kassar när jag kom hem(husse hade ju lärt honom att det kunde va nått ätbart däri..) men hur mycke jag än skällde på honom så hade han glömt det efter 5 minuter eller mindre,
å så fick jag lika mycke kärlek iallafall!
Och det är väl så det ska va i ett lyckligt förhållande...
Just nu känns det bara tomt å väldigt tyst här hemma, inga tassande steg efter en,
inget ståndskall på leksakerna å inget snarkande från hans bädd...
Tårarna rinner, tankarna går och vi sörjer vår vän ♥
Enligt vetrinären hade han troligtvis fått en propp som satt sig på balans sinnet.
Med rehabilitering hade vi i sinom tid kanske lyckats träna honom att gå helt själv igen,
men det skulle inte ha blivit den Sando som vi kännt...
Det hade inte vart ett rättvist slut på det femton år långa, förhoppningsvis lyckliga,
liv han fick leva.
Roger var med honom hela tiden, och då vet jag att Sando kände sig trygg!
Han dyrkade och litade på sin husse till 100%...
Själv tog jag mitt avsked här hemma innan han åkte in...
Jag tog lite foton,kelade med honom,sa till honom att jag älskade honom och
att han skulle se till å komma hem igen!
Så det kändes så självklart att vi skulle ta hem honom efteråt,
och inte till nån minneslund långt härifrån....
Vi hade våra duster ibland,han å jag...
Att jag kom på honom med å ligga i vår säng,
att han busade så han väckte hela huset, att han hoppades att all mat var till honom-även min,
att han var tvungen å ha en specifik plats för å skita-trots att han höll på å spricka,
att han alltid skulle snoka i mina kassar när jag kom hem(husse hade ju lärt honom att det kunde va nått ätbart däri..) men hur mycke jag än skällde på honom så hade han glömt det efter 5 minuter eller mindre,
å så fick jag lika mycke kärlek iallafall!
Och det är väl så det ska va i ett lyckligt förhållande...
Just nu känns det bara tomt å väldigt tyst här hemma, inga tassande steg efter en,
inget ståndskall på leksakerna å inget snarkande från hans bädd...
Tårarna rinner, tankarna går och vi sörjer vår vän ♥
Kommentarer
Postat av: Caroline
Tänker på dig vännen! Kramar
Postat av: Cicci
Huaah, håret reste sig på armarna och fick kämpa för att hålla tillbaka tårarna. Fint skrivet och jag känner verkligen med dig. Det är ett hemskt beslut att ta, men bäst för Sando! Som du säger, han har levt 15 LÅÅNGA år och gjort sitt, men det är ändå jobbigt..
Ni får sörja lite och sen kanske ni skaffar en annnan hund, (som aldrig kan ersätta honom,) men förhoppningsvis bli en lika fin vän som Sando var! :(
Trackback
